Auktoritära stater börjar få problem

Nytt år – nya möjligheter! Så ser de flesta på det nya året. En del har till och med nyårslöften som ska uppfyllas. Inte sällan handlar dessa om hälsan, träning eller något man inte har tagit itu med under tidigare år.

Men förutom en personlig plan finns det mycket som vi har att ta itu gemensamt.

Trots att klimatförändringar leder till ökad uppvärmning har vi inte haft så kyligt som nu i Europa, geopolitisk, på väldigt länge.

Om allt går i cirklar så har vi gått runt så vi är tillbaka där vi var för 50 år sedan. Nästan i alla fall. Även om vi återinviger I21 i Sollefteå och rustar upp försvaret är hotbilden lite annorlunda än under kalla kriget.

Men frågan som vi bör ställa oss är hur vi hamnat här? Det finns inga enkla svar, men det finns delförklaringar.

Grunden i den eskalerande polariseringen är att det finns en del länder som har haft auktoritärt styre väldigt längre. När folket börjar tröttna behöver ledarna nya grepp och framför allt nya hot för att hålla sig kvar vid makten.

När utebliven utveckling av levnadsstandard blir vardag och när befolkningen inser att gräset är grönare någon annanstans börjar det blåsa underifrån och missnöjet växer.

Ett effektivt sätt att lägga locket på och kväva den oron är ett plötsligt nytt yttre hot.

Så Ryssland säger att hotet kommer från Nato. Jag vill här direkt deklarera att jag absolut inte är Nato-förespråkare. FN och alla dess organ är det jag föredrar framfört allianser av beväpnande.

Men det är inte svårt att mobilisera patriotismen hos ryska folket när Nato kommer på tal. Frågan är bara hur längre det håller innan man måste vidta ytterligare steg för att behålla makten.

Situationen börjar bli än mer komplex då det finns fler auktoritära stater som börjar få problem. Kazakstan är den senaste i raden. Ett land i grunden rikt på naturresurser, så pass rikt att det skulle räcka för högt välstånd för de 18 miljoner invånare landet har. Men nu har ju ingen auktoritär makthavare nånsin sett på saken så.

Även på västra Balkan är situationen mycket spänd. I Bosnien-Hercegovina har det blivit så hett att man börjar ta upp splittringen av landet som skulle återigen kunna leda till krig som på 90-talet. Detta också lett av pressade makthavare.

Landet har ett parlamentsval inplanerat i oktober, jag hoppas bara de lyckas ta sig till valdagen utan större problem.

Tyvärr är det inte det enda landet med svåra utmaningar i området. Serbien är också i ett mycket pressat läge och likt grannlandet Bosnien har de också val i år, redan i april.

Valet i Serbien kan påverka situationen i Bosnien både under valkampanjen och av valresultatet. Därför blev jag smått upprörd när jag såg att OSSE skulle ha möte i Köpenhamn med alla presidier från 57 länder samtidigt som det kommer att pågå ett val i Serbien. Jag hoppas verkligen OSSE kommer att prioritera valobservation i Serbien. Allt annat hade varit totalt avsaknad av fingertoppkänsla för det spända läget i regionen och riskerna det medför.

Under 2022 kommer även Frankrike och Ungern att genomföra val. Apropå auktoritära makthavare kommer valet i Ungern, som för övrigt gränsar till Serbien, att vara extra intressant.

Jasenko Omanovic (S), riksdagsledamot från Härnösand