Fler chanser på arbetsmarknaden

Vid sekelskiftet när jag fortfarande jobbade på Arbetsförmedlingen, mötte mina dåvarande kollegor och jag nya arbetslösa nästan dagligen. En del kom in till arbetsförmedlingen och försvann snabbt. En del fick praktik eller arbetsmarknadsutbildning och försvann sedan även de ut i arbetslivet. Några andra blev kvar – alldeles för länge.

Jag minns unga nyutbildade mäklare som stack till Stockholm, eller programmerare som började jobba på telebolag i Sundsvall. Jag minns också när de stora företagen investerade i produktionen och det ledde till färre, inte fler, anställda. Jag minns männen som kom till Arbetsförmedlingen med sina portföljer och med över 40 års arbetserfarenhet men där den formella utbildningen stannat vid folkskola. Vad Arbetsförmedlingen hade att erbjuda var vad dessa minst av allt var redo att ta sig an: utbildning och omskolning. Det tog inte lång tid innan allt självförtroende var borta.

”In Sweden we have a system”. Så låter det ofta när vi utomlands pratar om vårt mycket välorganiserade samhälle. Det är något att vara stolt över, men inte helst nöjd. Hade vi då haft möjlighet att validera männens praktiska kunskap och omsätta den till en skol- och betygsskala hade de säkerligen stått närmare arbetsmarknaden – och deras självförtroende hade växt. Tyvärr förknippas validering ofta bara med personer som invandrat till Sverige och behöver få gamla betyg och jobberfarenheter ”översatta” till svenska. Men jag vill påstå att det behövs i minst samma omfattning för infödda svenskar utan formell utbildning med lång arbetslivserfarenhet.

På alla pappersbruk runt om i Norrland, på den före detta kretskortfabriken i Timrå eller bromsbandfabriken i Sollefteå eller bland ambulansförarna i landstinget fanns arbetskraft som var trogen sin arbetsgivare och jobbade för denne i en många herrans år. När arbetsplatserna försvann och jobben med dem fanns inga liknande jobb för de arbetslösa att söka. Alternativet var omskolning och skolbänken trots att ett fungerande valideringssystem som hjälp arbetssökande att värdera och formalisera mångårig arbetslivserfarenhet och kunskap varit bättre.

I dag lämnar många ungdomar skolan utan fullständiga betyg. Vissa klarar trots avsaknad av gymnasiebetyg att ta sig in på arbetsmarknaden, just nu kanske för att det råder högkonjunktur. Men precis som de arbetssökande jag mötte för 15-18 år sedan kommer de förr eller senare drabbas av en arbetsmarknad som inte är anpassad efter nio-årig grundskolekompetens.

Därför är det extremt viktigt att vårt samhälle erbjuder möjlighet till livslångt lärande och möjligheter att genom hela arbetslivet fylla på med ny kunskap för att kunna vara gångbar på arbetsmarknaden. Regeringen investerar i mellan 44 000 och 68 000 kunskapslyftsplatser i år och kommande år. Att i dag ha gymnasieprogram som inte är högskoleförberedande är som att skicka ungdomar till en framtid som är en återvändsgränd.

Dessutom är våra olika generationer så ekonomisk knutna till varandra att 60och 70-talister borde engagera sig mer i ungdomens kunskapsnivå än i premiepensionsval. Konkurrenskraften hos nästa generation på arbetsmarknaden kan nämligen inbringa mer pensionspengar till 60- och 70-talisterna än de flesta fondbyten.

Jasenko Omanovic (S) riksdagsledamot Västernorrland