Förr var det andra som tog ”våra jobb”

När jag gick på SFI, svenska för invandrare, fick vi av de ambitiösa lärarna en bok att läsa. Den var svår att tugga sig igenom och att förstå i alla sina nyanser. Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström blev en svår nöt att knäcka, men när man nu kan sitta på tåget eller gå till jobbet och under tiden lyssna på böcker har jag hittat tillbaka till denna fantastiska bok, och även till de andra böckerna ut stad-serien.

Det mest fascinerande med boken är inte beskrivningen av platser i Stockholm, utan beskrivningen av dåtidens vardag i förorterna och vad som i dag är stendyra Södermalm och Hammarby sjöstad.Beskrivningen av hur dalfolket flyttade in till stan på 1860-talet och hur lokalbefolkningen såg anklagande på dem. ”Det märkliga dalfolket tar arbete ifrån de infödda”.Man kan onekligen hitta paralleller till dagens samhällssituation. Även på den tiden steg priset oavbrutet på all mark innanför tullarna, precis som med dagens bostadsmarknad.Segregationen fanns då som nu. I de ekonomiskt svaga bostadsområdena där trångboddheten var norm, fanns till och med ligor som satte lokalbefolkningen i skräck. Hornstullsligan, Söderligan, Kungsholmsligan …Det var inte bättre förr! Visst har okvalificerade jobben ersatts av teknikutveckling, men fortfarande utförs de lågavlönade jobben av det nuvarande ”dalfolket”. I dag kommer folket ofta från en annan kontinent, söder eller öster om oss.

Något tidigare fyllde norrlänningar, italienare, greker, jugoslaver och turkar samma funktion i storstaden. Det känns som en ond cirkel som man inte kan komma ifrån.Men den onda cirkeln går att bryta. En social resa är möjlig. Men cirkeln återuppstår ständigt på grund av klyftorna i samhället. En ekonomisk klyfta i form av inkomster och kapital.I dag flyttar inte dalfolket, sörlänningarna och norrlänningar till Stockholm för att göra okvalificerade jobb. I dag har de flyttbenägna minst gymnasieutbildning. I dag bidrar de till att göra en redan dynamisk arbetsmarknad ännu mera attraktiv.

Ofta lämnar de bakom sig kommuner med åldrande befolkning. I Ådalskommunerna är en dubbelt så stor andel av befolkningen över 65 år än i Sundbyberg, Stockholm och Nacka.

Det som är oroande är inte att dessa kommuner i Stockholmsregionen har fler i arbetsför ålder. Det är däremot att de har lika många i åldrarna 0–19 år som Ådalskommunerna och till och med aningen fler.Så utbildning och ökade kunskaper är till stor hjälp för att lösa individens utmaningar på arbetsmarknaden. Oavsett var är man född eller vad ens föräldrar gör. Det visar inte minst sysselsättningsstatistiken för dem som har en avslutad gymnasieutbildning.Utmaningen ligger hur framgångsrika vi är att få ut resurssvaga grupper på arbetsmarknaden.

Det finns grupper av analfabeter, missbrukare och en del med nedsatt arbetsförmåga. De kan inte ta sin pick och pack och hitta ett bättre jobb någon annanstans. Det händer bara om en ekonomisk välmående kommun köper en enkel tågbiljett till en ekonomisk svag kommun. Social dumpning. För att förhindra social dumpning och för att skapa nya möjligheter över hela landet måste staten inte bara finansiera en del åtgärder utan också ha en samordnad roll. Även om det inte var bättre för, känns det nog som att de tidigare Länsarbetsnämnderna fyllde en funktion som jag tycker saknas idag.Alla människor kan växa om de får de rätta förutsättningarna.

Jasenko Omanovic (S)Riksdagsledamot från Härnösand