Kongressblogg del 3

Vi bloggar från Socialdemokraternas kongress 2019.

På fredagen var det också en allmänpolitisk del, där alla delegationer fick välja vilka ämnen de ville prata om. Talet fick som mest ta två minuter per talare och Västernorrland, med 17 ombud, fick skicka upp tre talare. Syftet var att ge partiledningen en känsla för vilka frågor som diskuteras i partiet.

Våra tre talare var Glenn Nordlund, Åsa Sjödén och Sebastian Rasmusson.

Här kan du läsa deras inlägg.

Glenn Nordlund:

Vi Socialdemokrater har höga ambitioner och många goda idéer om hur vi ska få hela landet att växa. Ökade satsningar på infrastruktur är nödvändigt och därför är det med glädje vi kan se att Regeringsförklaringen lovar att det ska byggas mer järnväg i norr, och så sent som i augusti byggstartade vår partiordförande och statsminister Norrbotniabanan.

Det byggs även dubbelspår på Ostkustbanan, men byggtakten är allt för låg. Det är nu vi behöver järnvägen; det är nu flygresor behöver ersättas med tåg. Det är nu godset behöver flyttas från väg till järnväg.

Idag har vi Norra stambanan som är ett av Sveriges viktigaste godsstråk, Botniabanan som är en succé. Men mellan Gävle och Härnösand är det fortfarande enkelspår, Sveriges hårdast belastade enkelspår, Sveriges längsta flaskhals. Detta är SJs tredje viktigaste sträcka och den sträcka i landet som har allra störst framtidspotential enligt SJ.

Idag går nästan inget gods på sträckan Gävle – Härnösand, trots att de flesta industrier ligger där.  Trots att det är där hamnarna finns. Det finns inte plats på spåren.

Istället går det upp emot 2 500 lastbilar längst kusten varje dag, många går vidare ner mot kontinenten. Vi som bor i norra Sverige vet att det gods som kommer upp på järnvägen går vidare på järnväg, så alla ni som bor i södra Sverige och vill minska antalet lastbilar på era vägar – tänk på att fungerande kustjärnväg mellan Gävle och Härnösand är ett av de mest effektiva sätten att minska antalet lastbilar!

Ett dubbelspår halverar restiderna och mer än fyrdubblar kapaciteten, det är därför dubbelspår är en viktig fråga för Sverige och den viktigaste utvecklingsfrågan för oss längs södra Norrlandskusten.

Tack.

 

Åsa Sjödén:

Jag kommer från en alldeles lagom stor kommun – Sollefteå i Västernorrland. Hos oss finns det gott om plats. Vi samsas 4 innevånare per kvadratkilometer.

Min kommun har tidigare haft en tydlig statlig närvaro i form av två regementen. Dessa är nu borta sedan snart två decennier. Och vi har kunnat se andra statliga verksamheter komma, och gå.

Hur viktig den här närvaron varit för vår kommun har blivit all tydligare de senaste åren. Då pratar jag inte enbart arbetstillfällen. Samhällskontraktet mellan medborgarna och det allmänna har försvagats och vi ser att odemokratiska krafter blir starkare.

En stark statlig närvaro ute i landsbygd och glesbygd visar att politiken tycker att hela landet är viktigt. Vi Socialdemokrater måste med kraft “reclaima” landsbygdspolitiken från ett ljusgrönt parti som jag tycker kidnappat frågan och bygger konflikter mellan stad och land helt i onödan.

Konflikter skapar inte utveckling. Jag blev så glad när jag hörde vår partiordförande i måndags prata om att landsbygden skall växa! Inte ”leva” som mantrat varit tidigare, för det gör vi ju uppenbarligen – jag står ju här!!!

För vi vill bidra – inte vara föremål för åtgärder och bidrag. Flera bra förslag återfinns i januariavtalet, men jag skulle vilja påminna om den parlamentariska landsbygdsutredningen som togs fram under förra mandatperioden.

Damma av det för där finns flera goda förslag som skulle ge oss landsbygdskommuner ännu bättre förutsättningar att bidra till vårt lands utveckling. Våra företagare skulle kunna växa och anställa fler men har svårt att att hitta kapital och behöver hjälp med detta från tex ALMI mfl

För första gången på decennier fattas lediga hyresrätter men vem kan finansiera byggande och de nedskrivningar som krävs när fastighetsvärdet är så långt under byggkostnaden.

För det är det vi vill. Bidra – inte få bidrag.

Tack.

Sebastian Rasmusson:

Stina, Erik och Ulrika. Dessa tre personer heter inte så i verkligheten men är i allra högsta grad verkliga personer. De är några i min bekantskapskrets som lidit av tuff psykisk ohälsa. Dessa är tre av de tusentals unga som haft det riktig, riktigt svårt. Som har behövt vakna upp varje morgon och mått så dåligt att de helt enkelt inte kunnat gå upp ur sängen. Som känt skam över sitt utseende – som har hatat sin kropp. Vars dagar har fyllts av lidande och vars nätter har präglats av smärta. Som mått så dåligt att de känt att deras enda önskan i livet har varit att avsluta livet.

Djup psykisk ohälsa är vardag för många fler unga än bara Stina, Erik och Ulrika. Tonvis med undersökningar har visat att psykisk ohälsa ökar explosionsartat bland unga. Och allt fler känner att dom inte får hjälp av samhället. Nyligen släppte BRIS en rapport som visar att antalet barn som ringer och berättar om bristande stöd, från socialtjänst, elevhälsan och BUP, ökade med 31 procent förra året. Det sker alltmer sällan att de som mår dåligt får det stöd som de behöver.

Jag är högstadieelev. Och jag kan konstatera – utan en sekunds betänketid – att första steget för att få svenska elever att prestera bättre måste vara att få svenska elever att må bättre.

Jag kan säga det eftersom jag har sett hur psykisk ohälsa kan krossa drivkraft och drömmar. Hur det kan kväva engagemang och strypa kunskapstörst. Hur det så lätt kan ta död på allt det som man tycker är roligt med skolan. Jag har sett det och jag får se det varje dag.

Det är enligt mig samhällets förbannade skyldighet att se till så unga får det stöd som de behöver när de mår dåligt. Det krävs mer pengar och personal. Större ansträngningar och mer förbyggande åtgärder. Men – vi kan bryta trenden och stoppa den växande psykiska ohälsan bland unga. Så låt oss göra just det! Låt oss göra det för Stina, Erik och Ulrika, liksom för alla andra unga som plågas av psykisk ohälsa. Låt oss göra det tillsammans. Låt oss göra det nu.

Tack!

 

 

facebook Twitter Email