Livet som landsbygdsbo

I veckan drar skolorna igång, och i och med det ska vardagslogistiken för bland annat barnfamiljerna komma tillbaka till sina rutiner.

Många familjer på landsbygden är beroende av skolskjuts. För oss landsbygdsbor kan regelverket ibland vara mer krångligt än vad det behöver. Man kan känna sig maktlös av att man som landsbygdsbo uppfattar att man måste strida för sådant som känns självklart för de som bor mer centralt.

När man bor på landet är varje resa en utmaning, inte minst att ta sig till och från skolan kan bli ett projekt i sig själv. Den enkla lösningen bygger många gånger på att föräldrarna ansvarar för att barnen tar sig till och från skolan. Men när skolan ligger åt ett håll, arbetet åt ett annat, eller arbetspassens tider inte stämmer överens med skola och fritids start- och sluttider så blir läget ett helt annat. Om dessutom alla vuxna i familjen inte har ett eget fordon så ökar utmaningen ytterligare.

Det kan också vara så att man erbjudits kommunal skolskjuts, i de allra flesta sammanhang är det en trygg och säker lösning. Men om då kommunerna behöver ändra sina skolskjutsregler kan man då som förälder behöva motivera och argumentera för sin sak på många kreativa och olika sätt.

I min kommun måste varje barnfamilj som har taxi som skolskjuts ansöka på nytt varje skolår. Jag kan undra över det rimliga i det, när både skola och hus ligger kvar på samma ställe som året innan. Nya ansökningar via kommunens e-tjänst, nya intyg och nya beslut. Vägarna som barnen rör sig på ligger lika långt från bebodda trakter som året innan, skogen är lika mörk och vägen är lika trafikfarlig. Det är sällan nya sträckor får gatubelysning eller separat gång- och cykelväg.

Jag förstår att all den personal som hanterar kommunala beslut om skolskjuts inte kan ha kännedom om varje sträckning i hela kommunen. Den lokalkännedomen har däremot jag, min familj och mina grannar. Vi kan beskriva, ibland med foton, kartor, mätningar och statistik, hur trafiksäkerheten ser ut för våra barn på deras skolväg. Det är inte alltid det räcker, beroende på hur kommunens skolskjutsregler ser ut.

Det är därför det är viktigt med ett tydligt landsbygdsperspektiv i besluten.

Ibland känns det som att vi landsbygdsbor hela tiden får kämpa för den samhällsservice vi faktiskt betalar skatt för. I den kommun jag bor drev vi socialdemokrater igenom ett Landsbygdsprogram som både jag och mina partikamrater var och är stolta över.

Det är viktigt att lyfta landsbygden men också att leva upp och ta hänsyn till de beslut som faktiskt är fattade. I programmet står bland annat att man ska landsbygdssäkra beslut som riskerar att påverka landsbygden negativt. För det är ofta i besluten som tas närmast oss medborgare som vi märker skillnad, att något av alla de satsningar som görs politiskt på landsbygden också genomförs.

Jag och min familj har drabbats av ett negativt beslut, vi har vi kraft och förmåga att överklaga, men är det rimligt att det ska vara en förutsättning för att leva med en fungerande vardag på landet? Det tycker inte jag. Dessutom hjälpte det inte oss och inte många andra som överklagat.

Vi har inga alternativ för att vi vill att våra barn på landsbygden ska ha rätt till en trygg väg till skolan. Det finns ingen kollektivtrafik som passerar så att vi kan välja att köpa ett busskort till våra barn, om vi har råd.

Vi kan inte heller välja att placera dem i en annan skola eftersom det inte finns flera skolor i vårt närområde utan endast en. Vi kan inte välja att flexa på jobbet för att skjutsa våra barn eftersom vi pendlar långt varje dag. Då återstår alternativet att lämna landsbygden för att få ihop vardagslivet.

Men nu är inte det ett alternativ för mig och min familj för vi älskar att bo på landsbygden. Vi älskar livet, lugnet och vänskapen som finns i vår härliga by. Därför är landsbygden en av de frågor jag alltid engagerat mig i politiskt. Våra unga ska kunna förvänta sig att samhället även är starkt på landsbygden.

Vi politiker måste prioritera landsbygden och jag fortsätter att kämpa för mina barn, alla andras barn och för landsbygden!

Malin Larsson