Mot brottsligheten räcker det inte med bara hårdare straff

Två frågor har dominerat debatten denna höst. Två frågor som hänger ihop.

Först, brott och straff. Den organiserade brottsligheten, gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar. Ingen kan blunda för detta, ingen kan undgå att känna vrede och avsky.

Debatten har handlat om krav på omedelbara åtgärder, polisens resurser och förmåga. Vi har sett överbudspolitik när det gäller kravet på hårdare straff och politiskt spel med misstroendeförklaringar som plakatpolitik.

Mindre har handlat om brottens orsaker och motiv. Överorden varit många, försöken till enkla förklaringar likaså. En del hänvisar orsakerna till klassfrågan, en del vill etnifiera orsaken.

Ingendera duger enskilt som förklaring.

Jo det handlar om klass och utanförskap. Ja det finns en överrepresentation av människor med utomeuropeisk bakgrund bland förövarna, men också bland offren.

Ja, det krävs hårda tag här och nu för att bryta utvecklingen. Det krävs straffskalor som upplevs som avskräckande och som uppfattas som legitima av medborgarna.

Men hårdare straff kommer aldrig att lösa brottsligheten och dess orsaker. Orsaker som ökade klasskillnader, segregation i boende och skola, växande inkomstklyftor, skillnader i fråga om tillgången på jobb, ren fattigdom och uppgivenhet.

Om vi som verkar i politiken inte lyckas vända den utvecklingen, då hjälper inte vare sig hårdare straff eller fler poliser. Alla människor, inte minst unga behöver framtidstro, något att kämpa för, något att se fram emot, något att kliva upp på morgon för.

Det leder till den andra frågan. Resurserna till välfärden, till kommuner och regioner. Utmaningarna för är monumental. I de flesta kommuner minskar antalet innevånare, andelen äldre ökar, skattekraften sjunker. Då är uppgiften att erbjuda bra förskola- och skola för alla barn, trygg och bra äldreomsorg till alla en utmaning. Men kommuner ska inte bara behålla sina innevånare utan också vara attraktiva att flytta till.

Då behövs något mer. Bra bostäder, kultur och nöjen, fungerande kollektivtrafik. Då krävs rimligt rättvisa förutsättningar. Sak samma med våra regioner. Förutsättningarna för att bedriva en hälso- och sjukvård av hög kvalitet, kollektivtrafik som förutsättning för vidgade studie- och arbetsmarknadsregioner ser olika ut i vårt land.

Därför var det bra att för en dryg vecka sedan i riksdagen kunna rösta igenom ett förbättrat system för kostnadsutjämning. En fråga som jag följt på mycket nära håll i den utredning som låg till grund för beslutet och som så träffande hette Lite mer lika.

Precis så måste politiken och välfärden i Sverige utvecklas, det måste bli lite mer lika. Inte bara mellan kommuner och mellan regioner, utan framförallt mellan människor i vårt land.

Den solidariskt finansierade, generella välfärden är ett av de effektivaste medlen för att minska klyftor och skillnader mellan människor, ett verktyg för ett bra samhällsbygge. Detta måste bli den socialdemokratiska uppgiften nu och för resten av den här mandatperioden.

Ingemar Nilsson

 

facebook Twitter Email