Nu måste vi bekämpa klyftorna

Nu är det klart, Sverige har fått en ny Löfvenregering.

Mer än fyra månader efter valet och först i tredje försöket har riksdagen äntligen lyckas hitta vägen ut. Det hade varit misslyckande om än inte rena katastrofen om vi hade behövt gå till nyval. Eller som en ung man sade till mig om regeringsbildningen: för mycket tjafs för ett land som inte är i kris.

Personligen anser jag att det är bra att vi har fått en regering utan att behöva gå till väljarna en gång till efter att hela 87.13 procent av de röstberättigade i landet har röstat! Det är en siffra som till och med får ledare som Lukasjenko att bli avundsjuka, att så många röstar helt och hållet av egen fri vilja.

Men frågorna nu är många: Vad kommer det att blir ut av detta? Hur länge kommer en sån här regering att hålla? Vem är vinnare och förlorare?

Jag menar att det finns en solklar vinnare: Sverige!

Nu kan vi börja genomföra reformer. Det blir reformer som innehåller både socialdemokratisk men även liberal prägel. Och det är klart att jag hade önskat mig att 50 procent av alla som röstat haft förnuftet att rösta på Socialdemokraterna som jag menar har den bästa politiken. Men utfaller blev inte riktigt som man önskat – då får man förhålla sig till verkligheten.

Apropå verkligheten har vi fått en 28 sidor lång budget. Lång som en C-uppsats på högskolan.

Den är en stark fingervisning om vilken politik vi fått om en M- och KD-regering blivit verklighet. Kulturen, jämställdheten, migrationen – och så klart arbetslösa och sjukskrivna – är de stora förlorarna. Och det är bara ett litet hastigt hopplock från budgeten. De måste ju få ihop till finansieringen av 20 miljarder i skattesänkningar.

Riksdagen är inte längre den självklara politiska motorvägen, mer som politisk makadam. I så fall är det viktigt att ratten hålls av någon som är van vid terrängkörning så att vi kan ta oss igenom denna period.

Fokus ska såklart inte vara att hålla Kristersson, Busch Thor och Åkesson i bilens bagageutrymme. Fokus ska vara på att styra bilen, landet, framåt.

Sverige är inte i kris men när klyftorna växer kan de som befinner sig på nedre skalan uppleva att andras framgångar blir dem alltmer avlägsna. Det i sig blir en verklig kris för den det drabbar.

När många omkring en har råd och kan unna sig det som blir mer och mer en avlägsen utopi för en själv – ja då är det kris.

Att företaget som man jobbar på flyttar produktion, att man blir sjuk eller att man är tvungen att sätta sig i skolbänken igen trots att man egentligen inte orkar… Det behöver inte vara svårare än så att utlösa en personlig kris.

Knackar man dörr i mitt hemlän eller någon annanstans i Sverige kan man se konsekvenser av växande klyftor. Och det finns politiker för vilka dessa är livsluft för de står beredda med enkla förklaringar för att kunna ställa grupp mot grupp.

Därför krävs också att den som styr har erfarenhet av klyftornas konsekvenser. Att den vet vad det innebär att vara trygg vid omställning, vad det innebär att ha efterfrågade kunskaper och kunna få ett nytt jobb.

Och framförallt vad allt vad klyftorna innebär för tryggheten i Sverige. Därför är Löfven den bästa statsminister Sverige har kunnat få just nu.

Jasenko Omanovic