Oacceptabla konsekvenser av Arbetsförmedlingens nedläggningar

Häromdagen mindes jag en händelse från 1998 när jag var nyanställd på Arbetsförmedlingen i Timrå. Jag stötte på ett problem och frågade mina kollegor, Bert och Kerstin ”Hur har ni tänkt här? Varför ska man jobba såhär?”

De tittade snällt på mig och svarade: ”Alla här jobbar på uppdrag av riksdag och regering. Så har du synpunkter på uppdraget kan du adressera dem dit.”

Det gjorde jag aldrig, men försökte vara kreativ inom ramarna för det tillåtna.

Statstjänstemannakollektivet inom Arbetsförmedlingen ställer upp hundraprocentigt på de politiska kraven. Och så var det även när jag för nån vecka sedan besökte AF i Härnösand.

Man pratade om de arbetssökande och arbetsgivarna och hur de politiska kraven på besparing kommer att drabba dessa, ingen sa ”vi kommer att drabbas”.

Arbetsförmedlingen har ett ovanligt brett uppdrag att jobba med. Arbetslösa, sjukskrivna och nyanlända är några av grupperna man jobbar med.

Tyvärr har myndigheten centraliserats. Den regionala uppdelningen och inflytandet har tagits bort, vilket har lett till att effektiviteten har minskat.

M och KD fick, med stöd av SD, igenom sin budget och sänkt skatter med 20 miljarder. Nu börjar konsekvenserna av budgeten bli tydliga.

Arbetsförmedlingen har varslat 4500 anställda. 130 kontor kommer att läggas ned. Hur kommer nedläggningen drabba mindre kommuner?

Förmodligen resonerar man som när Försäkringskassan lade ner många kontor runt om i landet; att personalen får åka runt till de mindre kommunerna nån gång per vecka. Men neddragningen på AF är mycket större. Var tredje anställd ska bort.

Hade man istället tänkt att lägga ner kontor i storstäderna istället, hade det sparat mycket pengar. Där finns en fungerande marknad som kan komplettera en krympt arbetsförmedling.

Det är mycket enklare att få en arbetsförmedlare från en stadsdel i Stockholm besöka arbetslösa i en annan stadsdel, än att en arbetsförmedlare måste åka från Örnsköldsvik till Sollefteå.

Att ta några stationer med tunnelbana kan vara mycket mera effektivt än att åka till en ort med 20 000 invånare och några tusen företagare där man på marknaden inte ser möjligheterna till en vinstmarginal som kan göra område intressant för fler.

Normen är inte storstaden – normen är Sverige.

I våra åtta största kommuner – Helsingborg, Västerås, Örebro, Linköping, Uppsala, Malmö, Göteborg och Stockholm – bor 2 710 000 invånare. Mycket folk, men det är precis lika många svenskar som bor i en kommun med mindre än 30 000 invånare. 2 712 000 för att vara lite mer exakt.

En av dessa träffade jag i Haparanda förra helgen och fick då frågan ”Är inte jag och en storstadsbo lika värda för staten Sverige?”

Vore svaret ett annat än ”jo”, ja då är hela grunden i vår demokrati hotad!

Dessutom är det ju så att om vi politiker låter enskilda kommuner ansvara för arbetsmarknadspolitiken kan vi få effekter som att redan svaga arbetsmarknader ytterligare försvagas. Nåt som i praktiken innebär att de företag som verkar i dessa kommuner inte får kompetent personal.

Staten ska man kunna lita på. Hela landet ska leva – eftersom hela landet bidrar till vårt välstånd. Sverige skulle inte vara det land det är utan 2 710 000 storstadsbor eller 2 712 000 småkommunfolk!

Jasenko Omanovic