Sätt stopp för våldet

Dokumentären om Josefin Nilssons liv och öde ”Älska mig för den jag är”, har väckt stor uppmärksamhet, och fått många att reagera på hur våldsutsatta kvinnor har det.

Många krönikor har skrivits och det har debatterats i sociala medier. Ett citat som träffade mig rakt i hjärtat, precis som dokumentären gjorde, läste jag på nätet. Den lät så här:

”Varje gång en olycka inträffat  eller när någon har blivit mördad och dött i onödan, går mina tankar 30 år tillbaka i tiden. Då hände det som aldrig ska behöva hända. Min mamma blev så illa misshandlad av min pappa att hon dog. När jag ser blommorna, kransarna och ljusen som sätts ut för att hedra offren och visa vår medkänsla tänker jag: Varför låg inget blomsterhav utanför vårt hus? Varför tändes inga ljus? Varför skrevs det inte om mamma annat än en liten notis i lokaltidningen om att en person dött i en familjetragedi?”

Nu, 30 år senare, har vi visserligen tagit steg framåt i arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor men det finns oändligt mycket mer att göra.

Politiken måste självklart ta sitt ansvar, men det är inget som politiken klarar ensam. Alla i samhället måste hjälpa till. Vi måste våga fråga om vi misstänker att någon finns i en situation av misshandel. Vi måste våga vara lite obekväma och lägga oss i.

Alla män som aldrig skulle hota, slå eller kränka en kvinna måste hjälpa till och tala om att detta är inte ok. Det är fortfarande ett av våra största samhällsproblem.

När jag går igenom BRÅ:s statistik konstaterar jag att varje dag föds en liten pojke som kommer att växa upp till en förövare, och varje dag föds en liten flicka som kommer att bli utsatt.

Var fjärde ung kvinna mellan 16-24 år har utsatts för systematiska kränkningar, förödmjukelse, hot och trakasserier. Oftast anmäls inte dessa händelser, utan flickor och unga kvinnor betraktar det som inget att göra åt. Det är förfärligt.

Varje månad misshandlas en kvinna så illa att hon dör, och det grövsta våldet är nästan aldrig det första. Anmälningar har oftast gjorts tidigare om våld, men samhället har ändå inte förmått att skydda kvinnan.

Och hur många som lever med svåra fysiska och psykiska skador, likt Josefin, är det svårt att hitta fakta om, men jag misstänker att det är många. Även barnen som utsätts eller bevittnar våld får naturligtvis också skador för resten av livet.

Nu är det dags att sätta stopp. Jag ska göra allt vad jag kan i mitt politiska uppdrag där jag hoppas att alla kan enas över blockgränserna, men framför allt att alla i samhället känner att nu är det nog.

Nu måste vi hjälpas åt för att en gång för alla kunna garantera kvinnors och barns säkerhet och trygghet.

Det ska helt enkelt inte behövas några blomsterhav för att hedra offren för våld i nära relationer.

Kristina Nilsson