Sommarreflektioner på torra land i en svår tid

Tanken med denna ?sommarkrönika? var att reflektera över om politiken i Sverige påverkas av om man är i Almedalen eller om man stannar på fastlandet. Jag ska försöka göra det, men dessa rader skrivs morgonen den 15 juli och man vaknar upp till de skakande nyheterna om vad som hänt i Nice i Frankrike. En fruktansvärd tragedi, med ohyggligt många, helt oskyldiga människor döda. En sådan morgon känns det nästan lite ?futtigt? att reflektera över något annat. Men, jag tror att det är just det vi måste göra, leva livet vidare så vanligt det nu går, annars vinner de som försöker förgöra vårt öppna demokratiska samhälle. Om politik inte leder till så mycket mer, men vi lyckas bibehålla det öppna, demokratiska samhället, ja då är varje dags insatser för det mödan värt.

I år valde jag för första gången på flera år att inte åka till Almedalen. Blev det någon skillnad?

Nej, inte på politiken, vad jag har märkt. På mig då? Ja lite mer avspänd säkert, men med lite Almedalsabstinens. Det jag som passiv mediekonsument uppfattar som mest utmärkande av årets tal i Almedalen skrämmer mig en hel del. Betoningen och från vissa övertoner om svenskhet och svenska värderingar, vad det nu är, känns obehagligt. En ökad uppdelning i vi och dom skapar bara mer av utanförskap, polarisering och ökade motsättningar. I det ljuset var det nog rätt val att stanna på fastlandet, åtminstone denna gång.

I övrigt har mycket handlat om Brexit, folkomröstningen i Storbritannien som resulterade i att man nu kommer att lämna EU. Jag vet att en del svenska EU-kritiker och skeptiker drar stora växlar på detta. Som europavän, med tro på att fri handel och rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor i grunden är bra, känns resultatet inte bra. Sverige som exportberoende land, med nästan 70 % av vår export till EU-området har mycket mer att förlora på ett försvagat EU än vi ev. kan vinna.

Det innebär inte att jag är okritisk till EU. Jag vill inte se ett federalistiskt EU, arbetstagarnas villkor måste stärkas. Det stora, grundläggande problemet finns i den monetära unionen, Eurozonen. Det finns mycket med EU som kan och måste bli bättre. Jag är övertygad om att det blir bättre genom mer samarbete, inte genom mindre, med ökad isolering och protektionism som följd. 

Här hemma finns anledning att fundera en hel del över den svenska statsförvaltningen. Just nu känns utvecklingen inom polisen och riksrevisionen inte helt i linje med (stolt) svensk förvaltningstradition. Att en GD offentligt uttrycker en tydlig politisk uppfattning är inte oproblematiskt. Det har skett tidigare, i ex. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, men är likaväl ett brott mot en tradition med en opolitisk statsförvaltning. Detta inleddes under den senaste borgerliga regeringsperioden. Det som pågår i Riksrevisionen är kanske än värre. Att medvetet partipolisera myndighetens tjänstemannastab och att kringgå alla regler är häpnadsväckande. Att sedan högsta chefen inte finner anledning att överhuvudtaget svara media är obegripligt. Jag tror att vi behöver återinföra styrelser i statliga verk och myndigheter, vi behöver en bättre demokratisk balans. Enväldet förskräcker, även i myndighetsvärden.

Ingemar Nilsson (S) riksdagsledamot Västernorrland