Vårdval och privata utförare är inte lösningen på sjukvårdens utmaningar

Under julhelgen var det stressigt och stökigt i Stockholmssjukvården. Rapporterna kom in dagligen om överfulla akutmottagningar, långa väntetider, underbemannad personal. Det är inte ovanligt kring större helger, det vet jag väldigt väl efter min tid inom vård och omsorg.

Men så kom även oroande vittnesmål från personalen om att de inte hann med, och att patientsäkerheten kunde vara hotad. Personer med åkommor (som skulle kunnat ha behandlats) fick vänta så länge på vård, att de när de väl fick behandling gick de inte att rädda.

Vårdköer och stressad personal är, som sagt, inte ovanligt i sjukvården. Men det som nu händer i region Stockholm är värre än vad man borde räkna med. Särskilt illa är reaktionerna från det moderata finansregionrådet Irene Svenonius som helt viftar bort oro från personal och patienter.

Problemen i Stockholmssjukvården beror till stor del på den politik som Svenonius och hennes företrädare fört under de år som Moderaterna styrt regionen.

Det är det borgerliga skyltfönstret med flest antal vårdval i landet, fri etableringsrätt för vårdgivare och många privata utförare. Och det har lett till kaos i vården.

Det är sedan länge känt att den typen av ”valfrihet” i praktiken koncentrerar vården till områden med rikare personer med mindre besvär och bort från områden med större vårdtyngd. Du får överkonsumtion av vård – samtidigt som de svårast sjuka aldrig kommer i kontakt med en läkare.

I Stockholm har man också (vilket är helt riktigt) försökt styra vården från sjukhusen till primärvården. Eftersom man inte byggt ut primärvården innan man drog ned på sjukhusplatser så har det lett till vårdplatsbrist. Vilket dock inte hindrar att man samtidigt byggt världens dyraste sjukhus – med färre vårdplatser än tidigare.

Svenonius själv framstår som Bagdad Bob när hon står i nyhetssändningarna och hävdar att allt fungerar väl.

Låt Stockholms sjukvårdsproblem vara en varning för oss i övriga landet. Visst har vi problem med vårdköer och bristande tillgänglighet på många håll, men lösningen på sjukvårdens utmaningar är inte vårdval och privata utförare! Inte heller privata sjukvårdsförsäkringar som förstör principen att den med störst behov går först.

Låt oss göra vad vi kan för att komma bort från experimenterandet med marknadslösningar och vinstjakt. Det som behövs är en solidarisk vård där resurserna behöver öka, arbetsmiljön förbättras och tryggheten för patienterna kommer i första hand.

Kristina Nilsson