Varför lockas vi av nationalisterna?

Att vi lever i en värld av ständig förändring är inget nytt att komma med. Samtidigt känns det att vi sällan hinner reflektera över utvecklingen, sätta den i ett tidsperspektiv för att lättare förstå. Kanske skulle det kunna underlätta vardagen?

I onsdags var det utrikespolitisk debatt i riksdagen. 30 år efter att Berlinmuren föll, då miljontals européer fick uppleva demokratin, har vi nu igen börjat tala om kyliga relationer och kalla vindar.

Det är ett antal auktoritära ledare runt om i Europa som har kommit till makten. Vad är det som gör att folk väljer dessa auktoritära nationalister? Har de plötsligt glömt nationalismens historia?

Samtidigt som nyliberalismen hade en orgie med de ”nya marknaderna”, det vill säga de sönderfallna före detta kommuniststaterna, i början av 90-talet, pågick i Västeuropa en teknikutveckling som ändrade hela arbetsmarknaden. Ingen kan påstå att de kunde förutse alla konsekvenser av denna snabba och kraftfulla utveckling.

Initialt ökade klyftan mellan väst och öst, sedan började fler och fler jobb försvinna både i väst och öst.

I väst för att teknikutvecklingen rationaliserade bort många enkla jobb – medan det i öst försvann miljontals jobb som aldrig kunde klara av marknadskonkurrens.

Snart efter detta började EU växa. Flera gamla kommunistländer välkomnades in i värmen.

Kapitalet började flöda på riktigt och med större inslag av långsiktighet. Jobben i öst började bli fler och fler, men långt ifrån att möta efterfrågan på jobb. I väst försökte man utbilda arbetskraften till den nya arbetsmarknadens krav på mer teknikkunskap.

Här i Sverige gjordes reformer som exempelvis hem-PC:n där man fick göra skatteavdrag för att köpa sig hemmadator – ganska tidigt ute i förhållande till den europeiska omgivningen. Arbetsgivare slapp börja lära anställda datorer från grunden, därmed blev produktionsbortfallet mindre. Kunskapslyftet var en annan lyckad långsiktig samhällsinvestering hemma i Sverige.

Trots alla ansträngningar i nästa alla västländer, blev arbetskraftskonkurrensen från öst en svår nöt att knäcka för politiken. Det blev inte lättare när det uppdagades att den konkurrensen inte sällan vilade på illojal konkurrens och i vissa fall ren slaveri.

Att tydligt exempel är utvecklingen i Storbritannien. Några högerextremister började ropa att de vill köra ut polacker från landet eftersom de tar alla jobb. Den politiska högern hoppade på tåget, vänstern satt tyst och stilla i båten – och nu har vi Brexit som ingen verkar ha kontroll över.

Arbetsmarknaden förändras ständigt, även innan Berlinmurens fall. Och så kommer det att fortsätta även i framtiden.

Ta till exempel brevbärarna, en yrkesgrupp som har funnits i nästa två hundra år. Förr kunde de leverera väldigt snabba nyheter med en telegraf. I dag har vi både sms och e-post, snabba kommunikationer utan mellanhand. Nu är det en server och bredband som tar brevbärarnas roll. Trots att vi blivit mer än en halv miljon fler hushåll i Sverige sedan millennieskiftet skickar vi allt färre fysiska brev. Istället fjärrkommunicerar vi som aldrig förr.

Serverhallarna har tagit över för postterminaler.

Men kanske är det spänningen att faktiskt få ett riktigt brev levererat hem till brevlådan som går oss att längta tillbaka. Det verkar nationalisterna har snappat upp, de lovar att allt ska bli som förr.

Jasenko Omanovic