Vi har inte råd att förlora en enda unge

När jag först kom till Sverige bodde jag i en flyktingförläggning i Ludvika.

Det var ett hyreshusområde som nästan uteslutande var befolkat med flyktingar. En morgon, efter en sömnlös natt, stod jag på balkongen och såg en taxichaufför och en kvinna som gick till jobbet. De enda som var sysselsatta i området.

Från balkongen på andra våningen kunde man se ett villaområde, det kändes som att det var borta vid horisonten. Jag insåg att det var Sverige, att balkongen jag stod på territoriellt var i Sverige men ändå inte.

Jag förstod då, att om jag skulle vara en del av landet räckte det inte med att bara vara här.

Men att bli en del av ett nytt land är lättare sagt än gjort. Inte bara för att man har med sig en ryggsäck full av upplevelse från kriget, utan att det finns folk som tjänar på det att du inte blir en del av Sverige och en del som inte vill det heller.

Det finns alltid någon som vill göra profit av en annans drömmar. Det finns alltid de som kan erbjuda den som inte är en integrerad del av samhället ett svart jobb. Jobbet är oftast också länken till den i samhället integrerade köparen av tjänsten.

I dag är det så avancerat att det är inte längre bara privatpersoner som köper svarta tjänster, till och med det offentliga samhället kan få en oönskad underleverantör från den svarta marknaden.

Och svartjobb är inte den enda utmaningen att undgå för den som vill ta sig in på riktigt i samhället. Även bostadsorten är en utmaning i sig.

Att inte hamna i en ort där det bor redan många i samma situation kan underlätta integrationen. Men att det är normalt att man söker sig till ”sitt folk” har utvandrare gjort i århundraden. Det gör svenska pensionärer fortfarande i dag när de bosätter sig i Spanien eller Portugal.

Därför är det viktig med lagen om kommunplacering, att alla kommuner måste ta emot nyanlända, om vi ska ha en chans att integrera folk i samhället och ge nyanlända förutsättningar till snabbare integration.

När jag på nittiotalet på uppdrag av länsarbetsnämnden i Västernorrland gjorde en undersökning av vad som hände med arbetssökande efter arbetsmarknadsutbildning, kom jag i samtal med en arbetsgivare i Stockholm.

När jag frågade varför han anställde invandrare från Norrland när det fanns många med liknande kompetens i Stockholmsregionen, svarade han att de från Norrland var bättre integrerade. ”De umgås inte hela dagarna med sina landsmän som invandrare här”.

Just då förstod jag inte riktigt viken kraft som fanns i dessa ord och om detta var en unik åsikt för honom eller en etablerad åsikt bland flera arbetsgivare.

Men tänkt att du bor i ett område där de flesta av dina grannar precis som du saknar jobb och dessutom har barn i samma skola, barn som tar intryck av allt som händer runt omkring i omgivningen. När du går på föräldramöte måste barnen tolka allt som läraren säger.

Som förälder kan jag säga att en sådan situation låter skrämmande. Att inte kunna vara ett stöd till sina barn utan tvärtom kräva hjälp av dem för att förstå situationen man befinner sig i.

Därför behöver vi skicka fler lärare, fritidspedagoger och elevassistenter som kan hjälpa barnen i dessa områden – inte fler poliser. Vi behöver fler folkbildningsinsatser som kan stödja föräldrarna.

Därför är våra investeringar i skolan så avgörande för framtiden. Vår befolkning är åldrande och vi kommer att behöva varenda unge på den svenska arbetsmarknaden om några år. Vi har inte råd att gå miste om dem.

Jasenko Omanovic